För mig finns det ett trancetillstånd i tecknandet där man inte bryr sig om hur teckningen blir. En orimlig symbios mellan avspänning och anspänning. Det krävs ett visst mod för att ge sig hän åt detta nonsens — liksom uppblossat ur ett mörker.

När jag tecknar mycket nära modellen, upplever jag hur alla konventionella mått upplöses och förvandlas från något mätbart till något som bara kan definieras med teckning. Frågorna jag får — från modellen — är det viktigaste, dom lever kvar vidare till nästa teckning. Svaren jag lyckas formulera är alltid rumphuggna och bristfälliga.

Hur nyanserad och komplicerad upplevelsen än är, måste teckningen dras ihop till ett enkelt emblem. Över beskrivning till galenskap.

Njutningen att utveckla ett kraftfält, växa ett träd, segla ett moln, baxa runt väldiga tyngder, gå upp i rök, vila mot en plan yta. Skärpa sin avlyssning till en punkt där man — till sin egen förvåning — kan göra något. Om man gör det utan avsikt — då får det sin fulla mening.

Föreställningen att jag avbildar — ritar av — är viktig för att uppnå den närvaro där teckningen gör sig själv och jag får känslan att bara släpa efter i trossarna. Jag förhåller mig på samma sätt till ett konstverk som intresserar mig. Jag tecknar av det vilket bjudit mig många överraskningar. Teckning som ett instrument för undersökning.

Sedan barnsben har jag haft en speciell känsla för ting. Begreppet rymmer allt från cigarettändare till en människa till en huskropp. Kan jag frammana ett föremål med en linje som sluter sig runt en kropp tycker jag mig kunna erövra det, ja till och med stjäla det. För tecknaren finns bara det han eller hon lyckas teckna. Så enkelt som att avgränsa något — mot tilltal.

En förtätning. Om det inte är likt är det godtycke.

Teckning är inget rätlinjigt gående, bara att hugga till där jag ser något. En rörelse mot automatisk skrift.

Upplevelser är inte förhandlingsbara. Teckning är inget resonemang, då tappar den all sin sårbarhet.

Genom alla konstarter — som en länk mellan liv och artefakt — går rytmen. Utan att fånga något av rytmen i svansen kan man varken gå över golv eller göra en teckning.

Förnimmelsen att arbeta i färg (även när jag tecknar i svartvitt) är viktig för mig. Kanske rymmer det svarta tuschet all färg som kineserna menar.

Erik Beckman ställde en gång den intrikata frågan om man som konstnär är klyvare eller sågare? Jag är klyvare, i alla lägen klyvare, in absurdum, mot
fibrerna...till teckning. 

Tommy Östmar, Paletten 1996.